Till eftertanke...
Till eftertanke...
När jag var ute och gick häromdagen fick jag se en sån där hundägare som får mitt sinne i uppror. Du vet, den där typen som inte låter hunden stanna och nosa, knappt låter den stanna och kissa ens en gång. När hunden försökte så blev det ett ilsket ryck i kopplet utan att människan sa något, bara gick rakt fram som om hon inte hade en hund i kopplet.
Var kommer de ifrån? Varför verkar de att bli allt vanligare? Är de en ny sort, eller beror det på att de inte fått någon vettig uppfostran hemifrån? Jag misstänker att TV:s hundprogram kan ha en hel del med det här att göra. Där säger och visar de ju att man måste dominera sin hund, "vara ledare", inte tåla några egna initiativ från hundens sida och bestämt straffa allt man anser är fel beteende. Enligt den filosofin är endast en passiv hund en tolerabel hund och att om man inte tar i och sätter hunden på plats så riskerar man att den "tar över". Detta till trots att både psykologisk och etologisk forskning visat att det är fel.
Brist på kunskap har ersatts med hårda ord och kärlek har ersatts med ryck i kopplet.
Vi har aldrig någonsin kommenderat vår hund, Macho (eller någon tidigare hund). Vi har aldrig skrikit och befallt. Vi ber honom snällt och det fungerar så bra. Dessutom uppmuntrar vi alla hans initiativ. Han är en mycket glad och harmonisk personlighet.
En hund behöver inte lida för att man ska leda.
Förklaringar är inte ursäkter
Kanske är det dagens stress som får en del att bli hårda mot sina hundar, jag vet inte. Eller att folk mår dåligt i sina relationer, eller är missnöjda med sina arbeten. Det finns många orsaker till att folk inte mår så bra. Men det jag vet är att sådana saker kan förklara vissas beteende, men aldrig ursäkta det.
Det har blivit så vanligt att människor verkar ha tröttnat på sina hundar, som om de mest är till besvär. De pratar inte med dem och blir arga när de visar att de vill något. Vart tog kärleken vägen, den som ska räcka hela hundens alltför korta liv?
Om du känner igen dig i det här tycker jag att du ska försöka finna ett nytt hem till din hund eller göra en skärpning. Här följer lite att tänka på.
Hundens Undran
Dikt av Anders Hallgren
När blev jag en börda
När blev jag ett besvär
Vad gjorde jag för fel
Jag bara undrar när
När tog leken och glädjen slut
Och den härliga varma stund
Som bara var för oss, vår egen
Då det var så fint att vara hund
Din röst var då så smeksam
Och ditt ansikte var så leende
Nu har det kallnat och hårdnat
Var den tiden bara ett skeende
Kommer kärlek förpackad
Med hållbarheten begränsad
Och tar slut när den töms
Eller blir gammal och stelnad
Nu när jag vill vara nära dig
Befaller du mig att gå undan
När jag bjuder upp till lek
Ser jag bara din tomma undran
Förut höll vi ihop, var en familj
Då kände jag mig så trygg
Nu när jag söker dig
Ser jag där bara din rygg
Förut pratade du med mig
Och skrattade åt mina upptåg
Nu är kommandon allt jag hör
Du ser inte nu vad du då såg
När blev jag en börda
Vad gjorde jag mot dig
Som kylde din kärlek
Och vände dig emot mig
Är en människas kärlek
Inte djup som en brunn
Som räcker min korta tid
Utan bara ytlig och tunn
/Anders Hallgren, Augusti 2014
