Fotnot om fot-hot
Fotnot om fot-hot
När man är ute på promenad med sin hund så möter man andra som är ute med sina hundar. Men har du tänkt på hur mycket de man möter får en att skifta i humör? Om det är den lilla glada hunden med sin glada matte så bär man med sig ett inre leende länge efteråt.
Ibland är det den där lydiga hunden med sin husse - och humöret går ner till noll. Mannen ser ut som en sergeant där han taktfast marscherar fram och hunden går robotaktigt vid hans sida med död blick. Hunden ser ut som tolv år men är bara tre.
Idealhunden för en del...
För många är idealhunden den som lever sitt liv i skuggan av sin ägare. Den som inte tar egna initiativ och inte busar. Det är den som inte hoppar och skäller av livsglädje. Det är den som inte får hälsa på mötande hundar och människor. Det är den passiva hunden som inte är till besvär.
Beror det här på att hundägaren har ett behov av att dominera och kontrollera? Eller är det bara bristande kärlek och inlevelse? Som psykolog kan man inte låta bli att undra hur de här personerna egentligen mår.
... och idealhunden för andra
Den glada busiga hunden är idealet för mig och många andra. Den som kommer med initiativ, som har lite attityd och egen vilja. Den som inte lyder genast, som viftar på svansen och som drar lite i kopplet för att visa vad den vill gå fram till. Den som i glädje kan hoppa upp på sin matte eller husse, som spontant tar en pinne i munnen och bär på en stund. Den som kommer med en leksak i munnen och visar att den vill leka.
När en hund är så här busig och glad visar det att hundägaren inte har behov av att bestämma och dominera. Denne är trygg och kan "bjuda på sig själv". Det blir en avslappnad och kärleksfull relation som båda parter mår bra av.
När det skär sig
Det är tråkigt bara, när en med en tillåtande inställning till sin hund möter en som ska dominera och kontrollera sin hunds beteende.
Detta råkade jag ut för och mådde dåligt av i flera dagar. På morgonpromenaden mötte vi en dam med tre hundar. Två av dem gick vid hennes vänstra sida, lydiga med tomma blickar. Med dem hade hon uppnått sitt ideal, hundar som inte märktes och inte störde henne med att stanna och nosa och vara "besvärliga" på andra sätt.
Den tredje hunden såg ut som en ung labradorblandning. Han försökte hävda sin rätt att få nosa och kissa och drog mot luktfläckar. Uppretad av dessa "fasoner" ryckte damen gång på gång hårt i kopplet, som om hon höll på med armstärkande workout.
Auktoritära människor är svåra att fördra
Jag mådde dåligt av att se detta redan på avstånd, men försökte avhålla mig från att kommentera det. Men så händer det: Hon slänger ut sitt högerben och sparkar till hunden med fotens utsida, så pass rejält att den for åt sidan.
Jag stannade upp framför henne och sa anklagande "Du sparkade din hund!".
"Nej, det gjorde jag inte, jag kickade honom" svarade hon irriterat.
"Det är ingen skillnad" sa jag. "Man gör inte så i Sverige idag."
"Han måste ju lära sig vem som bestämmer" var hennes dåliga argument.
"Men inte på det sättet" sa jag. Sedan bara fortsatte hon vidare och markerade därmed att vår diskussion var slut.
Man ska inte träna med foten
Jag vet att Cesar Millan har visat "kickandet" på TV - men där kommenterar man ju också "Don't try this at home", så det är väl inte meningen att man ska göra som han gör - fast många gör det ju ändå.
Men den tiden borde väl ändå vara förbi när människor sparkade och "kickade" på sina hundar. Vi är ju inne på tvåtusentalet och civilisationen i våra länder anses vara väl utvecklad.
Man ska inte träna en hund med sin fot, man ska träna den med förnuft, känsla och etik. Och man ska träna den med hjärtat och vara mjuk och ödmjuk.
