Se till hela hunden!
Man måste se hela hunden
En människa har ett begränsat inre synfält, det vill säga att man mest bara ser det man har i fokus medan det runt omkring inte kommer med i bilden – som exempelvis någon som deltar med sin hund på en hundutställning och bara ser vinklar, rörelser och päls. Man kanske inte ser att hunden mår dåligt av att en annan hund är för nära, eller att den behöver uträtta sina behov – förrän det är för sent.
Det är det här jag menar med att man måste se hela hunden i varje situation och inte bara det man fokuserar på. Det här gäller framför allt de som på något sätt ska göra något med andras hundar. Det kan vara veterinärer, assistenter och andra i djursjukvården, trimmare och andra päls- och hundvårdare samt tränare och instruktörer. Också hundägare själva i sammanhang med vård, utställning, träning och tävling i olika grenar, till exempel lydnad. Alla som sätter fokus på den delen av hunden eller hundens beteende som man är inriktad på.
Lätt att bara se delen
Det är ju naturligt att man har full koncentration på det man ska göra med hunden, exempelvis klippa klorna. Det är ju svårt i många lägen att splittra uppmärksamheten då. Även i de små situationerna som man sällan tänker på, som att lyfta upp en hund på ett bord. Allt fokus ligger ju i sådana ögonblick på det man gör. Eller vid lydnadsträning eller på tävling, är man fokuserad på varje delmoment, varje steg hunden tar är noga för att lyckas med programmet.
Bara för att det är naturligt att inte splittra uppmärksamheten betyder inte det att det är bra. Det innebär, enligt vad jag anser, att man måste anstränga sig ordentligt i varje situation att vidga sitt seende och ta in hela hunden. När man ska lyfta hunden upp på bordet måste man se till att den inte blir överraskad eller skrämd. Man ska förbereda den med rörelser och prat.
Hundar kan bli skrämda
Om en pälsvårdare kammar en hund är pälsen i fokus. Ett litet trassel i håren och kammen möter på motstånd. Den naturliga reaktionen är att ta i lite mera för att trasslet ska redas ut, men då luggas det och gör ont. Pälsen blir fin men hunden tycker det är obehagligt, kanske till och med blir rädd för den som kammar.
Hos veterinären kanske en assistent ska lyfta upp hunden på bordet. Det är ju för det mesta lite bråttom på en klinik, man har ju inte så lång tid per patient. Men hunden var inte beredd att någon tog tag och lyfte den och tyckte det var obehagligt, kanske blev rädd för veterinärassistenten. Veterinären fokuserar på såret eller att titta i halsen, på tänderna, i ögonen, håller fast i svansen för att känna på analkörtlarna eller lägger omkull hunden och håller den nere för att kunna undersöka.
Eftersom en hund inte förstår att man gör saker för att den ska bli fin eller må bra, är det lätt hänt att den blir rädd av det man gör med den. Att det sedan sitter i för framtiden, så att hunden tycker det är obehagligt med att komma till trimmet eller djurkliniken är ju fullt naturligt.
Vidga vyerna
Vidgar man sitt mentala, inre seende så tar man automatiskt hänsyn till hunden. Man pratar lite med den och förbereder den på vad som ska ske. Man kanske har en godisbit i handen som hunden får i det kritiska ögonblicket. Hos veterinären kanske hundägaren blir ombedd att lyfta upp den på bordet så blir det mindre dramatiskt. Vid sårvård eller annat som är smärtsamt har man extra gott godis och pratar uppmuntrande.
Vid pälsvård tar man extra tid, blöter pälsen eller på annat sätt underlättar utkamning, ger hunden små belöningar under tiden man arbetar. Sådana här saker tar inte speciellt mycket extra tid, det handlar bara om sekunder och minuter.
Vid träning, antingen en tränare ska visa med en hund, eller hundägaren själv ska träna något som hunden inte får göra, till exempel inte dra i kopplet eller hoppa upp på folk, måste man nå den med lämpor, lek, beröm och belöning.
Hundar ska inte behöva bli rädda
Med smula eftertänksamhet och en nypa empati slipper vi hundar som sitter och skakar av rädsla i väntrummet hos veterinären eller som går omvägar förbi ingången till trimmet. Med lite inlevelse och en portion hänsynsfullhet slipper vi uppleva hundar som inte trivs med tävlandet och som lyder med svansarna nedåt.
Det handlar bara om att se lite mer än det man har för ögonen – att ha förmåga att se hela hunden.
